Älskade Barn              Tryggt företag, Registrerat Varumärke sedan år 2006

Mina Älskade Barn.
Min Saga.

Jag är mamma till tre underbara ungar.
Tvillingar januari 03 och en Lilleman augusti 06.

Men så hade jag ju min hobby.
Barnen somnade snällt på kvällarna, och då tog jag min tillflykt till mitt syrum.
Det började med att jag kom över en Overlock.
Hade läst lite på ett forum om hur kul det var att sy egna barnkläder.
Min mormors gamla ärvda - vackra Bernina hade gått varm i allsjöns tyger, men nu hade jag alltså en Overlockmaskin.
Drömmen, och vad fort det gick att sy sedan!
Det var med stort ego, men mest på skoj jag skickade in en beställning på märklappar.

Jag ville ju liksom sätta mitt lilla tassavtryck på mina verk för omvärlden.
Jag satt med en rykande kopp kaffe hos min mamma - barnens Älskade Mormor och funderade på vad som skulle stå på de små lapparna.
Vi vände och vred på namnförslag.
Mina underbara barn lekte och sprang runt i hela villan, stökade till och stojade.
Lillebror bebi Charlie satt i mormors knä och gurglade glatt. Drog i mormors lockar och skrattade gott då hon blåste lite i hans fjuniga hår.

Mina älskade barn... Älskade barn!! Det kändes helt rätt och mormor tyckte genast detsamma!

Plagg på plagg blev en hel garderob, och mina barn var aldrig utan praktiska muddbyxor. Det var nästan litet synd tyckte jag att de bara kunde ha på sig varsitt par i taget!...
Jag lade ut några plagg på Tradera, och så började det "på riktigt".
Min kollektion av smycken är nästan en saga för sig...
Det gick inte längre att hålla det på Hobbynivå,
nu är det ett registrerat, familjeägt Aktiebolag, både jag och min man har den stora glädjen att arbeta med det som heltidssysselsättning.
Vi får se varthän det hamnar!

Lämna gärna ett meddelande i gästboken!


Att mitt liv skulle ta en sådan otrolig vändning då jag fick plusset på stickan den där sommarvackra dagen den sjunde maj 2002 hade jag aldrig kunnat tro...


----------------------------------------------------------------------------------------
Frågan är om dagarna någonsin kommer att bli vanliga igen, nu när man är mamma till tvillingar..
Förr var dagarna så.. vanliga..
Man steg upp, duschade, åt frukost bestående av smörgås, kaffe och juice. Så strök man skjortan och klädde sig.
Tillbringade en kvart framför spegeln och blev i bästa fall nöjd med håret efter "första omgången".

Så for man iväg hemifrån. En halvtimma med bil, officiellt en timmes restid till jobbet.
Bra musik på stereon, dyr i inköp, men ack så värd sitt pris med tanke på hur många mil man körde egentligen.
Musik på maxvolym var ett måste för en bra dag, och en god början på en toppendag!
Bilen, en liten, snygg, snabb sak. Blixtrande ren och i skarp färg. Matchade mig som person ganska väl enligt vänner.

Så, den där lördagseftermiddagen.
Vi hade just hämtat ett par vänner och var på väg till sommarens största fest.
Jag körde givetvis, inte "bara" ganska nyligt gravid, utan också oändligt rädd om min bil..
Ingen annan fick röra..

Korsar en större väg och kör in på en rak, dubbelfilig 50-väg.
Klockan är 17.30 vi har god tid på oss och jag kör inte fortare än 50 km/h.
Musik i bilen, och ett glatt gäng diskuterar livligt vad som skall komma att hända under kvällen.
Själv skall jag "släppa graviditetsbomben" för alla mina vänner!
Mitt leende på läpparna förvrids till ett ljudlöst skrik, jag hinner se min man och hans kompis i backspegeln,
i ögonvrån ser jag min väninna sträcka sina händer mot instrumentbrädan.

Mina ögon naglar fast kvinnans, som sitter i den röda Ford Escorten och som just svängt ut från parkeringen och som korsar vår körbana.
Hon skriker..

Jag har trampat ner bromspedalen för allt jag är värd, mina knogar vitnar om ratten, min käke går liksom i lås.

Så smäller min bil in i förarsidan på hennes..
Jag ser fortfarande in i hennes ögon.

Mina vänner klämmer sig ur bilen. Jag får inte ens upp min förardörr.
Får hjälp att klättra ur på passagerarsidan. Mina händer skakar. Jag kan inte tänka..

Folk börjar samlas omkring, men ingen vågar gå fram. Min vänninna är sjuksköterska och får med mig till dikeskanten där vi sätter oss. Jag sitter helt still.

Kvinnan som kört Escorten är hysterisk, hon erkänner omgående att hela felet var hennes.
Jag tar fram min nyinköpta kamera. Istället för att fota glada vänner på fest, förevigar jag min vackra bil.
Totalförstörd..

Polis anländer till platsen. Tre brandbilar och tre ambulanser.
Jag får blåsa i en alkoholmätare. Självklart har jag inte druckit fräser jag, jag är ju GRAVID!
Min vänninna får tvinga mig in i en ambulans, maken har de lagt på bår med stödkrage. Jag följer väl med för hans skull..
Sitter i fram och samspråkar med ambulansföraren. Nu i efterhand kan jag inte komma ihåg vad vi pratade om.

Våra vänner kommer efter i en taxi.

Uffe rullas iväg för röntgen och de vill göra ett Ultraljud på mig. Bältet och krocken kan ha skadat bebisen.
Jag leds iväg av min kompis. Undrar vad jag gjort utan hennes stöd?

Vi kommer upp på en till synes öde avdelning och sätter oss i väntrummet. Då börjar jag bli lite rädd.
Tänk om det faktiskt hänt något med fostret? Jag är i vecka tio nu..
En läkare, Maria kommer och hämtar mig, klockan har slagit 19.00 på lördagskvällen.
Johanna frågar om hon skall följa med. Nädå, det är ok..
Jag stapplar efter läkaren och får lägga mig på en brits.
Maria börjar med ett VUL.
Sköterskan som står bredvid mig håller min hand och småpratar. Jag har börjat skaka okontrollerat och har frossa. Mumlar något om att jag fryser..
Läkaren frågar om vi vill ha en liten pojke eller en flicka?
Jag svamlar fram något om att, jag vill nog ha en kille, och Uffe vill nog ha en tjej, men så sa Uffe att det vore ju skoj om det blev två, då hade man ju gjort sitt liksom..

Maria övergår till UL.
Titta här säger hon och jag tittar.. En grå suddig skugga, några siffror och lite ljusgrått dis..
Sköterskan flämtar till och släpper min hand. Går fram till skärmen och tittar sedan på mig.
-Vad sa du att din man ville ha sa du?
Jag håller andan och vill inte höra,
-Tala inte om vad det blir för kön!! Det vill vi INTE VETA!!

Läkaren ler mot mig. Jag kommer fortfarande idag exakt ihåg hur hon ser ut.
-Ni skall få tvillingar!
Hon visar de två mörkare partierna på skärmen, och så de två små bönstora fostren.

Jag skriker.
Johanna säger att hon blev verkligen livrädd då hon hörde mig ute i väntrummet. När jag sedan kommer mot henne och storgråter, då är hon säker på att jag har förlorat den lilla i magen..
Jag får inte fram ett ljud, står i väntrummet och håller fram Ultraljudsbilderna.
Viskar; -Vi skall få tvillingar..


Vi gråter en stund, av lycka eller förvirring. Så går vi ner till akutväntsalen. Där ligger min sambo på en bår, med stödkrage bland alla akutsjuka eller skadade.
Han ser på mitt rödgråtna ansikte, men hör min spruckna röst när jag håller fram bilderna;
-Vet du??, vi skall få två på en gång! Vi skall ha tvillingar!

Någon i väntrummet trotsar den tunga tystnaden i väntrummet och börjar applådera, några fnissar.
Jag hör ett "Grattis".

Vi får flytta till ett litet rum innanför dörrarna. Jag håller bilderna i handen och tittar förundrat på de två ljusare fläckarna. Det där är mina barn?.. Två?.. Vi skall få två stycken..

När blivande pappan rullas iväg för ännu en röntgen ringer jag mina föräldrar.
De är i sommarstugan tio mil bort.
Det är pappa jag talar med då jag meddelar att det bor två stycken i min mage.
Han blir alldeles tyst.
Så hör jag mammas röst. Då börjar jag gråta igen.

Nu i efterhand har mamma berättat att jag var väldigt ledsen över min bil, jag grät i pappas öra och bedyrade min kärlek till den där plåtsaken.
Pappa sade att han struntar väl i bilen?! Han köper en ny, om det var så himla viktigt!
Han skulle ju bli morfar! Dubbelmorfar på samma gång!!

Efter diverse kontroller och med krage och sjukskrivningsblanketter fick vi lämna sjukhuset.
Våra vänner skjutsade hem oss och det var nog inte förrän då, hemma i vår egen säng som jag verkligen fattade vad läkare Maria hade sagt.. Jag kände på min mage och sände varma tankar ditin.

Prolog;
Min kära bil stod inte att rädda. Den fick tillbringa sin väntan på skroten på bilverkstadens bakgård.
Vi fick komma dit och tömma den på saker. När jag såg den stå i solljuset, alldeles skinande ren men totalt tillknycklad började jag åter att gråta.
Men när jag då lade händerna på min mage och kände hur nära mina två små barn fanns, och hur oändligt mycket viktigare de var för mig, tyckte jag nästan att det var värt det.
Annars skulle jag ju inte fått veta på tio veckor..
........................
Min mage hade antagit mer än lovligt stora proportioner..
Två små ungar låg därinne och verkade inte vilja komma ut.
Av en normal graviditets fulla 280 dagar hade vi gått 282.
Tvillinggraviditeter ligger genomsnittligen runt 250 dagar dessutom..

Det var smällkallt ute, ingen jacka nådde om midjan. Min pappas dock gamla, men snygga duffel blev räddningen mot isande vindar och kylande snö.
Själv både såg man ut, och kände sig lika rörlig som en snögubbe av ekvatoriska mått.

Denna morgon, tidigt i början av år 2003, drog jag duffeln hårt om mig. Inte så mycket för att jag i denna tidiga morgontimma; 07.00 märkte av temperaturen, utan för att både min hjärtfrekvens och andning tycktes mer än lovligt ansträngda.
Vi skulle in till Akademiska sjukhuset. Det hette "Eventuell Igångsättning".
Eventuell..Som om bebisarna valt just denna dag, tisdagen den sjunde att själva skrida till verket i samspel med min kropp och låta en blivande mamma genomlida den oudvikliga förlossningen..
Pyttsan. De hade det bra därinne och jag började snart tro att de inte ville komma ut alls.

På BB blev vi mottagna av en ung barnmorska och visade in i ett litet undersökningsrum. Läkaren skulle snart komma för Ultraljud.
Under tiden kopplades in CTG.
Blivande mormor, och blivande pappan följde ivrigt bläckstrecken, lyssnade på hjärtljud och hickningar.
Själv halvlåg jag på ett ytterst obekvämt sätt, vriden som en trasa och spänd som en pilbåge för att apparaturen skulle få kontakt med de små därinne i magen. Jag fick själv hålla plattorna på plats.
Att kunna andas var ett smärre lyxproblem.

Läkaren konstaterade 1cm öppen och livliga bebisar som mådde gott i magen.
Hur var det med mig?
Jotack, värre hade man varit med om. Kippandes efter syre att fylla mina suktande lungor förstod jag inte riktigt den kommande frågan.
-Hur vill fröken föda egentligen?
-Så problemfritt och snabbt som möjligt, tack.
-Vaginal förlossning, eller kejsarsnitt?

Jag bytte förvirrade blickar med mina medföljande. Sedan när fick man välja?..
Läkaren förklarade på långsam och lättfattlig svenska; Den stora livmodern skulle till 50% orka genomföra en vanlig förlossning och eftersom jag inte märkt av sammandragningar var risken stor att snitt måste ske ändå.

Vi blev lämnade en kvart för rådslag.
Jag fick rådslå med mig själv, då mina medföljande "stöttor" mina mor och min man tyckte jag själv skulle råda över min egen kropp. Att jag ville barnens bästa var självklart.
Ok. Snitt. Om vi skulle få det samma dag! Inte gå hem, och vänta. Inte igen.
Förra gången vi var inne för "Ev igångsättning", två dagar tidigare, var jag för sjuk enligt läkaren. Idag kändes det rätt.

Vi fick flytta in till en förlossningssal och vänta. Vänta. Så kom order och tillhörande attiraljer att duscha och desinficera. Nagellack bort, även på nypedikurerade fossingarna. Hur når man ner till tårna förbi en tvillingmage i v 40+2?..
Så iförd landstingets kokbara rockar helt utan passform och missklädsamt vita med tillhörande lårhöga strumpor utan uns av stretch, låg/halvsatt - befann jag mig när in kommer en tysk praoelev på tre äpplen hög.
Narkosläkaren märkte jag sedermera i operationssalen…
Jag blev upprullad till Op salen med mitt följe på mamma och Uffe. Nervositeten hade här fortfarande inte slagit sina isande klor i mig.

Den tyske praoeleven "Otto" sätter nålen med bedövning med en kirurgs precision. Jag behövde knappt böja mig framåt. Hur nu det skulle gått till..

Då känner jag det. Krypandes kommer den. Längs armbågarna först. Sedan ut i fingerspetsarna. Halsen snörs åt, och jag känner den redan ansträngda syresättningen avta. Det känns som om mina ben skakar under operationsduken. Nu är den här. Nervositeten.
Idag skall jag få barn. Nu kommer de!

Ett decimeterhögt ynka skynke spänns upp framför mitt ansikte där jag ligger. Så jag blir besparad de blodigaste scenerna. Sköterskan bredvid mig skämtar..
Elva personer är vi därinne. Min mamma sitter vid min huvudända. Hon håller mig i handen och hon ler.
Så kommer läkaren in. Illana. Vi har träffats flera gånger förr och hon säger, Nu äntligen Tina.

Eftersom min önskan att få bli sövd avslogs så ligger jag här. Ser upp i taket. Ser kyrktornet genom fönstret. Tårarna som rinner ner för min mors kinder undgår mig inte. Inte heller Uffes bleka ansiktsuttryck där han står i de gröna prassliga skyddskläderna.

Jag känner hur det bökas runt nedanför skynket, jasså, är det min kropp de drar i?..
Narkossköterskan rabblar hieroglyfer och jag försöker motstå frestelsen att ge efter för hostattacken jag känner riva i mitt bröst. Kan ju aldrig vara nyttigt att hosta med buken öppen?..

Då hör jag;
Ett litet rop.. En liten ny människa ropar på sin mamma. Ropet är tyst, lite hest och ändå så starkt.
Se på din lilla pojke! Du har fått en son!

Jag blundar. Livrädd för att den lille hjälplösa parveln skall rubba mig ur fattningen och få mina känslor att göra utbrott. Min mage är det ju hål i.
Låt pappan se honom först, jag skall titta, så fort jag är hel igen!

Så hör jag ett nytt rop, en ny liten röst. Lite gällare och lite starkare.. Ännu en ny liten människa!
Grattis, ni har fått en son till!

Jag håller mina ögon hårt ihopknipta. Snart, snart små barn ses vi! Jag törs bara inte riktigt än..

Uffe får ta den första killen. Ettan väger 3750 och är 51cm lång.
Den stolta mormodern får ta tvåan. Han väger 2670 och är 46cm lång.


Jag ligger kvar på operationsbordet och ser upp i taket. Sköterskorna klappar mig på kinden och vi skojar litegrann med varandra. Läkaren Illana har gått ut och jag blir ihopsydd. Lager efter lager lappar de ihop min kropp.
Jag känner mig så ensam. Tom.
Minuterna går, man jag har ingen koll. Miljoner tankar surrar i mitt huvud. Mina barn. Mina barn..
De rullar ut mig från salen, och där står de. Stolta och lyckliga. Nyblivna. Pappan, och mormor. I famnarna håller de mina juveler. Min framtid.

Mot mig sträcks den minsta hand jag någonsin sett. Den känns förunderligt mjuk och bräcklig i min.
Mina ögon möter fyra små ögon som ännu inte riktigt verkar greppa vad som hänt, det var ju så varmt och mörkt för bara några sekunder sedan.
De små gossarna är inlindade i filtar och har små, men alldeles för stora mössor på sig.
Jag får titta på dem i en minut, sedan måste jag rullas vidare.

Bakom ett skynke på uppvaket följer jag som genom en dimma ett samtal som pågår bredvid mig.
Det är en kvinna som slutat andas. Hon väcks upp och låter lite skrämd på rösten.
Själv fattar jag inte riktigt vad som händer. Det känns som om jag just vaknat ur en dröm.
Mina ben är tunga, och jag sträcker försiktigt ner en hand ovanpå täcket. Näe, jag känner ingenting på låret.

Så närmar sig handen min mage.
Jag kikar över kanten på filten de lagt över mig.
Där nere är mina fötter!
Handen känner en platt mage. Mina bebisar som legat därinne i nio månader har kommit ut!
Jag blundar. Vad kommer att hända nu?
Så dras skynket åt sidan och in kommer Ulf. Han är ensam.
Vi ser på varann. Nyblivna föräldrar. Vi. Vi har fått barn!

Jag kommer på att jag alldeles glömt fråga;
-Blev det tjugo fingrar och tår?
-Jo, De är helt perfekta! Uffe har tårar i ögonen..


Han har med sig lappar från förlossningen med uppgifter om vikt och längd. Så säger han till mig;
-Jag tycker att det blev en "Emil" och en "Joel".
Nils Emil och Nils Joel.
Emil som kom ut 13.44 vägde 3750gram och var 51cm, Joel anlände 13.45 vägde 2670 och var 46cm lång.

Vi blir avbrutna av en sköterska som vill att jag skall röra på benen. Så fort jag gjort detta får jag komma ner till BB och träffa mina små.
Jag blir iskall, tänk om nåt gått fel?..Försöker känna mina ben, men utan att röra dem. Känner ingenting..
Sköterskan ropar efter en assistent och de trycker på min mage, hårt för att få ut blod. Jag känner ingenting.
De byter vadderade skynken under mig, flyttar runt mina orörliga ben.

Så, när Uffe gått vågar jag mig på att åter kika på tårna därborta. Det känns underligt att se dem, det var ju ett tag sedan..
Jag stålsätter mig och ber dem försiktigt att vinka åt mig..
Filten som täcker sängen far upp med ett ryck. En förbipasserande sköterska skrattar;
-Ivrig iväg till dina små?
Klart jag är!!
Nu sticker det lite i benen, och magen kliar.
Medan jag blir rullad i en säng till BB försöker jag känna efter hur det känns. Allt är som i en dimma.
Innan jag vet ordet av har vandringen till avdelningen där mina små väntar avklarats, och jag blir inrullad i en enkelsal.


I en liten glasvagga, under röda fleccefiltar ligger de. Emil och Joel. Jag kan inte se dem ännu,
men jag vet att de är där.
Mormor och Uffe väntar bakom vaggan. Jag sträcker på mig så gott jag kan. Det ligger någon i vaggan av glas.
Den nya barnafadern lägger ett litet knytte på mitt bröst. Den lilla nya, vackra människan öppnar två blå ögon och ser på mig.
Jag öppnar upp den röda filten och min skjorta.
Tillsammans försöker jag och den lilla killen amma. Han är så liten..
Brorsan piper till och jag får också honom upp på bröstet.

Tiden står still. Snön som faller utanför faller i en annan värld, i en annan tid.
Det spelar ingen roll.
Så ligger vi ett tag och insuper varandra. En nybliven mamma med två alldeles nya barn...
---------------------------------------------------------------------------------------------


Min tillvaro går såklart mycket ut på att ge mina barn det bästa bitarna ur livet, och att se till att de trivs och har roligt.
Att en kärlek så innerlig och varm kunde finna mitt hjärta känns som en ymnest.
Redan tidigt i mitt liv kände jag inom mig att jag skulle få ta del av någonting stort. Mitt liv hade en mening, men jag visste bara egentligen inte om vad.
Då jag blev mamma föll bitarna på plats...

Så kom det sig att jag och barnens pappa, under en vacker höstpromenad med våra små pojkar funderade tillsammans om det inte var dags för ett litet syskon.
Emil och Joel hade blivit drygt 2½ år gamla.
Lille Charlie kom till världen följande sommar...

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Solen stod fortfarande högt på himlen då jag kände den.
Värken.
Smygande runt i magtrakten, stegrande för att sedan försvinna.

Mina två underbara ungar hade just kommit hem från sin farmor med pappa.
De busade och välte ut ett saftglas.
Jag smög undan och kände efter.
Jo.
Nu kändes det annorlunda.
Vi hade gått över tiden med sex dagar. Eviga, långa, förväntansfulla dagar.
Jag hade i mitt stilla sinne börjat tro att den lilla krabat som upptagit större delen av min
mage inte hade planer på att komma ut till oss andra innan jul.

Telefonen hade gått varm i ett par veckor.
Nyfikna vänner och familj som också ville att den lilla människan skulle äntra världen.
Själv var jag måttligt road av att tyvärr delge att ingenting kändes annorlunda, eller tydde på att det hela skulle satt igång.

Förrän nu alltså, söndagen den sjätte augusti..
Klockan var tre på eftermiddagen, och jag lyfte luren för att gratulera min bror på hans trettioårsdag.
Vad som än satts i rullning i min mage påverkade mig ännu inte nämnvärt.
För säkerhets skull ringde jag ändå mormor och morfar som befann sig tio mil bort på sommarstället.


Eftermiddagen förflöt och vi kollade på skoj tiden mellan de onda sammandragningarna. Ännu inget riktigt på gång.
Barnen somnade i sina sängar, trötta efter en heldagsvandring med ankmatning och skoj hos farmor.
Finns det något vackrare än ens egna sovande barn?
Små ben med mjuka fjun på som sticker fram under täcket, händer under runda kinder, tung andhämtning. Frid..
Jag smög in, såsom varje kväll för att bevittna detta livets underverk.
I skenet av en falnande ficklampa ligger två av världens mest älskade ungar och sover.
Mamman är lycklig. Till döden kommer jag att vara lycklig, för att jag får uppleva detta.

Telefonsignalen bryter den trollska tystnaden. Ilsket, uppfordrande påkallar den min uppmärksamhet.
Jag smyger ut i hallen, samtidigt som en rejäl sammandragning får mig att stanna upp och vika mig på mitten av smärta.

Uffe har hunnit fram till telefonen.
Det är mormor. Han sträcker över henne till mig.
Hon och morfar har fattat beslutet åt mig, hon är på väg över.
Jag ler tacksamt, men måste ändå påtala att jag inte alls med säkerhet vet om det nu äntligen satt igång, eller om det är något
som jag hört kallas pinvärkar och som kan hålla på i veckor..

Vi sitter framför tvn och klockar värkar då mormor kommer. Klockan har hunint slå nio, och hon får en Martini av Uffe.
Det är ungefär en kvart tjugo minuter mellan nu. Fortfarande fullt hanterbart, och jag tror fortfarande inte att det kan vara värkarna som satt igång.
Mamma är här nu, och jag känner mig fullständigt lugn. Barnvakten är ju på plats.

Vid tio bestämmer vi oss öfr att krypa till sängs.
Jag hinner knappt ner mellan lakanen och släcka lampan förrän stålbandet dras åt kring mitt gravida mittparti.
Jag väntar ut smärtan och när den gettmed sig smyger jag genom det mörka huset ut till köket för att hämta papper och penna.
Vill veta hur långa och hur täta de är nu, värkarna.
Har svårt att tänka mig att det verkligen skulle kunna ha satt igång på riktigt, så jag ligger förväntansfull och inväntar nästa smärtupplevelse.

Klockan tre, med en tröskverkssnarkande karl stånkandes bredvid mig i sängen, jodå, han sover så, så inser jag att det faktiskt är inlett.
Konstigt nog så känner jag igen känslan min vänninna Ullis beskrev då jag kände mig livrädd inför förlossningen;
"Det första som sätter igång är ingalunda smärtsamma värkar, utan hormonet som gör dig tvärlugn och som bara tar över kroppen och gör barnafödandet till något helt naturligt."

Uffe slår sina skräckslagna ögon i mina då jag försiktigt petar på honom och talar om att det är nog dags att vi åker in nu...
Han rusar upp och stressar runt i huset för att få med allt. Mormor har berättat det för mig i efterhand, stackarn - han var räddare för förlossningen som nu skulel komma att ske, än vad jag var själv...

Jag går in till mormor som sover i barnens rum.
Viskar; "Vi åker in nu.."

Mormor reser sig upp och följer oss ut i hallen.
Tar en jättefin bild på de förväntansfulla som skall bli föräldrar, igen...


Vägarna in till staden ligger helt öde.
Mörkret sluter tätt, och vi kikar på digitalsiffrorna osm talar om att det är ungefär fyra minuter mellan mina värkar nu.
Uffe planerar att lämna bilen utanför förlossningsavdelningen. Han bryr sig inte om några böter!
Jag påtalar skrattande men tvärsäkert att här lämnas ingen bil inte, vi skall parkera i parkeringshuset, och vi skall gå tillsammans till förlossningen!

Pappor skulle också må bra av det där "jag-skall-föda-barn-och-det-kommer -att-gå-bra-hormonet"...

Det blir såklart som jag vill, och i natten utanför dörren med ringklockan sitter ett par rökande personal.
Jag skojar att nu är det slut på lugnet, nu komer det en bebis snart.

Vi blir insläppta, och får komma in på ett undersökningsrum.
En barnmorska frågar, och kollar. En ynka centimeter öppen.
Besvikeslen är stor hos mig. Jag var liksom lite tvärsäker på att det skulle bli som min mammas, öppen tio centimeter när hon kom in...
Man pratar om att jag skulle behöva sova en stund.
Vi blir lämnade en stund, och skojar lite med varandra, Uffes ansiktsfärg och andhämtning börjar återgå till det normala.
Femtio minuter senare kommer en annan barnmorska in. Hon vill göra ännu en kontroll.
Det är inte trevligt, men jag blir glad och lättad då hon känner att jag öppnat mig ytterligare tre och en halv centimeter. På femtio minuter!!

Här skall det inte sovas, säger hon, det får bli förlossningsrum med lustgas, här skall födas barn!

Då blir jag nervös.

Gryningsljuset har börjat nalkas, och vi tittar lite skrämt på varandra, jag och Uffe, när barnmorskan förklarar hur man skall använda lustgasen.
Jag sitter på sängkanten och känner tydligt hur en värk är på väg, men jag vågar inte riktigt andas de där djupa lunga andetagen i gummimasken...

Så tar jag mod till mig, eller om smärtan så smått tvingar mig, och drar djupa långa andetag i det gummismakande-gas-utsläppet.
Skall precis efter fyrtio sekunder tala om för sköterskan att det inte känns någonting, och att de kanske måste ställa om reglaget, då jag hör min egen röst, i slowmotion, djup och dov ultrarapid, som en hel-full-karls.
Jag hinner halva meningen innan jag nästan faller av sängen, och brister ut i ett hysteriskt, glatt och fullständigt asgarv!

Barnmorskan hukar ihop i dörrposten och skrattar så tårarna rinner.
Jag skrattar och skrattar, är helt lycklig och stunden är glädjeförtrollad.

Så går timmarna, morgonsolen sprider ljus i rummet.
Jag får in gåbord, en stor boll-som jag inte vågar prova och varma vetekuddar - för övrigt jätteskönt!

Charlies förlossning var inte av det vanligare slaget fick jag och personalen klart för sig på förlossningen.
Inte förloppet, och inte utdrivningsskedet heller.

Jag hade inte sovit på tjugo timmar då vi kom in med värkar och öppning fyra centimeter på femtio minuter, och efter ytterligare nio timmar bestämdes att jag skulle få "sov dos".
Allt hade lugnat sig och det var länge mellan värkarna.
Jag fick morfin, värkavstannade och sömntablett, blev ivägrullad från förlossningssalen med lustgasen till ett rum i avskildhet.
DÅ satte det igång.
Jäklar vad det satte igång!!!

All personal var borta, Uffe hade gått iväg för att ringa och tala om för mormor barnvakt att det antagligen skulle dra ut på tiden.
Där ligger jag och hittar ingen "klocka" att ringa på!
*oooooooont*

Till slut kommer i alla fall Uffe, och vi påkallar personal.
Blir tillbakaskjutsade i en hast till förlossningsrummet vi hade, och jag får tillbaka min lustgasmask!!
Min förlossning kan man beskriva som tre höga toppar i ett för övrigt böljande hav.
Den första toppen var på nattet klockan tre då vi kom in, den andra sekunderna efter jag fått "sov-dosen", och den tredje hann vara i tio minuter tills bebisen kom ut.

Det tar det några timmar tills jag öppnat mig.
I slutskedet;
Tio minuter tar det, jag är fullt öppen. Bebins skalpelektroder visar att det är bråttom att få ut den lille.
Jag blir tillfrågad om jag " behöver krysta"?
Nej.
Krysta ändå!
Jag gör som jag blir tillsagd, och saknar de där krystvärkarna som skall göra så att kroppen "tar hand om förlossningen på egen hand"...

Så kommer ändå en liten parvel upp på min mage. Han är slemmig, blåröd och skriker i falsett. Han hinner knappt ut förrän han bajsar ner hela sig själv och mig.

Han är det vackraste lilla underverk mina ögon sett.
En alldeles ny liten människa har äntrat världen. Vi gjorde det tillsammans - han och jag, så nära som bara två människor kan vara.
Mor och barn.


Vi ligger och bekantar oss i en kvart. Den nya trebarnspappan tar bilder och filmar sin nye son. Lycka i hela rummet...

Så känner jag hur jag sakta är på väg bort.
Dimman sluter tätt om mig och mitt nya barn.
Dåsig ligger jag och njuter av ett alldeles färskt minne, vi klarade förlossningen!!

Sedan blir allt svart för en sekund.

Lampor tänds i taket, starka lysrör skingrar det mjuka, dova underbara.
Personal i vita och gröna rockar springer ut och in genom dörren.
De rabblar hysteriskt saker jag inte förstår.
Någon försöker ta Charlie från mitt bröst.
Har fått höra i efterhand att jag inte alls ville lämna ifrån mig mitt barn...

Jag blir ifråntaget allt, flera av de vitklädda tar tag i min säng och springer bort med mig.
Ser som i en film lysrörsarmatuerna fladdra förbi i taket.
De slår i min säng i väggar och dörrar.
Hissen kan inte komma nog så fort verkar det.

Kommer fram till ett sterilt vitt operationsrum.
De vit och grönklädda fotsätter ropa åt varandra i termer en vanlig-dödlig inte förstår.
Jag får hällt i halsen på mig något som smakar asfalt, och ett par intensiva ögon spänns i mina med skarpa ord om att -Svälj!!

Får en mask över mitt ansikte. Försvinner bort.

Vaknar i dovt ljus.
Här har jag varit förr!!
Uppvaket.
Förra gången jag gav liv till tvillingarna efter snittet fick jag ligga här i 2½ timme... Att det kan kännas så underligt bekant...

Försöker förtvivlat påkalla personalens uppmärksamhet.
Inte ett ljud kommer över mina läppar.
Syrgasröret i mina näsborrar luktar förtvivlat illa.
Min hals känns ihopsnörd!
Plockar bort klämman på mitt finger som skall känna mina hjärtslag och inväntar maskinens varningspip.

En vänlig äldre dam kommer till min bädd.
Jag har förlorat över två liter blod, har spruckit sönder så att blodet runnit "inåt" varvid barnmorskan vid förlossningen inte kunnat se det på en gång. Därför blev blodförlusten så stor...
Jag har opererats i sex timmar.
Min man och mitt barn ligger på BBavdelningen. De mår bra.

Uffe mådde inte så bra.
Han såg sin fru, sina barns mor springas iväg med, och sedan visste han inte mer.
Den största fasan var att han inte visste, om hans nyfödde skulle någonsin få se sin mamma, eller om Emil och Joel återigen skulle få krama sin mor...

Jag ber med tårade ögon om att få träffa dem, genast, och sköterskan går med på att ringa och be dem komma till uppvaket, ännu får jag inte lämna avdelningen.


Uffe kommer med en lånad svart och lila Emmaljungavagn som tillhör förlossningen.
Däri ligger han, mitt nya barn!
Vi enas om namnet Charlie, det som vi hoppats skulle passa.
Det bara är så, att det är en Charlie.
Då känner jag den. En egendomlig, underbar värme.
Lyckan är på väg åter till mig.
Den som så abrupt blev avsliten en kvart efter det att han kommit ut till oss,

Vi får mysa en liten stund bakom fördragna skynken i den skumma belysningen.
Uffe och Charlie går åter ner till BB avdelningen.

När jag till slut får komma till dem rullas jag in i sängen.
Pappan ligger på en sjukhussäng med uppdragen tröja.
Lille Charlie sover på hans mage.
Mörk i sitt fjuniga hår, lugna är hans andetag. Vacker.

Det knyter sig i hjärttrakten och jag känner en varm tår trilla ner för min kind.
I denna stund längtar jag oerhört efter mina stora barn, som i denna tidiga morgontimma ligger hemma tryggt i sina sängar med mormor...
Så bräckligt och oförutsett vi lever.
Så underbart vi får ymnesten att vara del av.
Vad underverk vi klarar att utföra, fastän ingenting har förberett oss på det..
Störst av allt är kärleken, och varmast i hjärtat håller jag kärleken till mina älskade barn...
------------------------------------------------------------------------------------------------------

När det är riktigt tyst, helst mitt i natten, då hör man det nästan, om man håller andan..
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.

Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.

Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt oranga sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.

I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.

Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.

De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..

Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...

Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.


Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.

Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..

Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...